"Arvtagaren" är lika spännande som "Brisingr" men med en utveklat text. Eftersom Paolini bara var 15 år när han skrev "Eragon" så har han utveklats som författare. Texten är lite klurigare och han har med ännu mer detaljer.
Jag blev helt uppslukad av boken när Eragon, Saphira och Glaedrs eldunari avbryter färden mot huvudstaden Uru Baen och flyger mot Vroengard. Jag fick en helt annan bild av den före detta drakryttarutbildarön mot vad jag fick när jag läste Brisingr. Han beskriver väldigt bra om larverna (som blev förgiftade när en ryttare sprängde sig själv i hopp om att också spränga Galbatorix och hans anhängare) som piper och borrar sig in i ben och kött och om Snalgi, de stora sniglarna som är drakarnas favoritmat. Efter en lång tid på Vroengard lyckas de öppna Själavalvet och finner många Eldunari och drakägg som sedan länge ansetts varit försvunna för alltid. Här får man en känsla av att alla Eldunari tillsammans borde kunna besegra Galbatorix.
Vid ett ställe påminner den här boken lite om "Herr Grums och kraftkristallerna" då en av Eragons beskyddare fastnar under en båge av kristaller under staden Dras-Leonas och plågas till döds.
Om hela serien:
Serien "Arvtagaren" är den bästa serien böcker jag läst. Det är bäst att läsa böckerna i ordning, så att man förstår varför t, ex Eragon kallas "Skuggbane" och en mängd andra saker som man måste förstå. Om du vill läsa serien men inte orkar läsa så mycket, måste jag varna dig, för varje bok är över 600 sidor.
Personer du måste hålla koll på: Eragon, Saphira, Oromis, Glaedr, Arya, Drottning Izlansadi, Kung Hrotgar, Orik, Roran, Sloan, Katrina, Nar Garzvog, Galbatorix, Murtagh, Morzan, Solenbum, Törne, Blödgharm, Angela, Brom, Jeod, Horst, Vrael, Tvillingarna, Ra´zakerna, Urgalerna, Lethrbrakorna.
 |
| Christopher Paolini |
Vilket häftigt inlägg där du med råge visar din förmåga att urskilja författarens sätt att skriva! Din förmåga att tränga in i text är sannerligen utmärkt!
SvaraRadera